Jag drack mycket alkohol. Mycket på grund av att jag nog hann dissociasera redan när jag ännu var hemma, innan jag skulle gå ut på krogen.
Jag vill inte påstå att jag har minnesluckor, för jag kommer ihåg kvällen relativt väl. Jag var bara inte "där". Jag kände inte riktigt. Jag var långt ifrån närvarande i den här världen.
Hur som helst, kvällen var väl si sådär, av förklarliga skäl, men vad som hände hemma har jag inte en aning om. Pang-boom. Blod över hela diskbänken och spisen. "Vaknade upp", och besvikelsen, rädslan och ångesten var total. Ingen förvarning, ingenting.
Ringde mamma. Grät, höll på att rasa ihop. Hon tog taxi hit, vi ringde 112, (och psyk, för att förvarna om att vi var på väg) och så kom det en sköterska hit, hem till mig. Hon ville att jag skulle åka ner till sjukhuset för att sy, men väl där så blev det i alla fall tejpat.
Väl på psyk blev jag mest bara bortschasad, hög promille var ursäkten. Att jag hade stor risk för att skada mig igen verkade inte vara något som bekom dem. Mamma var arg. Jag också förstås, men jag började bli utmattad (runt 04:00-05:00 på morgonen?) för att problemet slagit så plötsligt, och så hårt.
De bad oss komma tillbaka dagen efter. Tack. Tack så mycket.
Vi gick aldrig tillbaka. Jag orkade inte. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka på måndag för att få prata med en läkare.
Så, idag var vi där. Tack och lov, så var han lätt att prata med. Jag hade skrivit upp ett par punkter vi skulle prata om, bland annat om samtalskontakt, DBT, sjukskrivning/Aktivitetsersättning, LSS, Autism, och hormonkontroll. De två sistnämnda får jag dock kolla upp på annat hål. (Kommunen samt Kvinnokliniken)
Hur som helst, mamma skall hjälpa mig med allt detta, vad gäller den "första kontakten". Bl.a. att ringa till kommunen för att få prata om LSS-person. Kan hända att hon hjälper mig att kontakta min handläggare på Försäkringskassan också, men det skall jag försöka fixa själv. (inte just det här dygnet dock, förmodligen imorgon)
Läkaren föreslog även att jag skulle börja med antidepressiva igen. Jag är kluven i den frågan, jag vet inte om jag vill. Men det fanns tydligen väldigt många tecken på depression. (mer än några år tidigare, fast på ett helt annat sätt)
Så jag skulle tänka på saken. Tack och lov så "tvingade" han mig inte till det.
Hmm.. Ja, det är väl vad som har hänt över helgen, vad har du haft för dig?
Skämt åsido. Vill dock skriva att i just nu så känner jag mig okej igen. Inte helt bra, men jag börjar hitta tillbaka till verkligheten. Jag sov i princip till och från hela lördag-söndag. Så nu är jag väl om inte annat väldigt trött för att ha sovit "för mycket".
